Från Halmstad till Kristianstad?
Min pappa och mamma är skilda sedan ett par år tillbaks,
Jag har sedan sex år tillbaks bott i Kristianstad med min mamma,
medans pappa bor kvar i Halmstad.
Vägen mellan dessa två städer tar ungefär två timmar, om man räknar
med att man ska tanka och så. Det är inte precis så att man kan ringa
pappa om man är hos mamma och säga: "jag cyklar till dig nu" eller något i den stilen.
Det låter mer: "När ska vi komma nästa gång? Om två veckor eller tre?"
Och jag skulle gärna vilja ha pappa nämre Kristianstad.
Eller i Kristianstad hade varit bäst tycker jag, även om jag hade saknat Halmstad
så hade jag iallafall haft pappa nämre och Halmstad försvinner ju inte, jag har släkten
kvar och kompisar man kan sova över hos någon helg då och då.
Som det ser ut nu så saknar jag pappa ganska mycket, även om jag inte säger det till
honom eller mamma, men det gör jag faktiskt, och jag skulle vilja
träffa honom mer, inte bara en till två helger i månaden, utan varannan vecka.
Jag inte han ska vara någon främling för mina vänner heller, jag menar..
De har ju knappt ens mött honom, och han är min pappa!
Jag har träffat deras pappor, mammor och så. Men de har bara träffat min mamma...
Förutom några har träffat honom, eftersom de har varit med i Halmstad.
Men ändå, jag vill han ska flytta ned till Skåne, Kristianstad.
Hm, jaja.. Jag hoppas att det blir så som jag vill iallafall..
Nu ska jag hoppa bort till Josefine.
Ha det bra, pusshejs.
Diktliknande text
skor vs. kläder
Nu hade jag tänkt berätta varför jag älskar just skor.
Det är såhär, att jag är inte bekväm i min egna kropp, tycker inte alls
att den är fin, på något sätt. Så när jag provar kläder, tycker jag inte att
de passar, som jag vill. Jag tycker de ser jättebra ut på galjen, eller
på andra människor, men inte på mig.
Så därför tycker jag om skor, de passar oftast.
De ser bra ut på fötterna, och jag har storlek 38-39 och det
är en ganska bra storlek när det gäller
höga klackar. De ser bra ut, det ser bra ut oavsätt vilken
storlek man har, men det brukar finnas mycket i 38-39.
Och jag gillar väskor väldigt mycket, för de ser också bra ut.
Hår & frisyrer gillar jag också.
Mest på grund av att de tre sakerna (skor, väskor & frisyrer) inte kräver
den kroppen som kläder gör för att de ska se bra ut (enligt mig själv).
Detta kanske är svårt att förstå, för de som inte själva är i samma sits.
Men sådär känner jag. Skriv inga elaka kommentarer nu,
om att det är helt fel osv. För jag säger inte att det är något
rätt eller fel i detta. Det är bara mina tankar,
mina egna. Ingen annans.
Och jag menar inte att kläder är tråkigt för att man är mullig,
och att alla mulliga borde gilla skor istället.
Det har inget med kroppsstorleken att göra, det har med mitt
självförtroende!
Pusshej, leverpastej!
Mitt liv
Jag var orolig, över hur han hade det, om han var ensam och var ledsen eller något. Jag fick enorma skuldkänslor för att jag inte bodde med honom, för han var ju helt ensam och jätteledsen, trodde jag. När han inte var ensam, han jobbade ju och efter jobbet, grejsade han med bilar i hans garage med hans bror.
Han gick ut och åt med jobbet osv. Han var inte alls ensam, det var bara något jag hade fått för mig, och det spårade ut totalt.
Men efter de två veckorna, skulle jag komma tillbaks till skolan, efter den, som de tyckte mystiska perioden, och det var jobbigt, för de frågade vart jag varit och hur jag mådde. Visst, mina närmsta har jag aldrig haft problem med att tala om för, men alla frågade. Det var jobbigt. Men man tar sig igenom det.
Ända sedan den perioden i Öllsjö, har jag haft massa skuldkänslor, över saker jag inte kan göra någonting åt. T.ex. om en gammal dam missar bussen, får jag skuldkänslor, jag tänker "jag kunde gjort si & så..." att jag kunde sagt till busschauffören eller någonting bara. Jag tror jag kan hjälpa alla, alla, när jag i verkligheten inte kan det. Men jag vill hjälpa alla, alla som vill ha hjälp.
Jag vill göra allt för alla, jag tycker om att hjälpa andra, att vara till nytta!
När jag har hjälpt någon, så får jag en bra känsla i magen, som att jag är stolt över mig själv eller något.
Jag mår bra när jag kan hjälpa andra.
Nu har du säkert slutat läsa, för längesedan. Detta är väl ointressant för dig, men någon kanske finner det intressant.
Det kommer säkert komma många fler sådanna hära inlägg, där jag bara behöver skriva av mig, om vad som helst igentligen. Det kommer nog ett om bara mig, om var jag tycker om mig själv. Det är inte mycket positivt, men ingen tvingar dig att läsa. Det gör du om du vill.
Puss!
Varför har man skuldkänslor?
Om man får överdriver mycket,
kan man förhindra de då på något sätt?
självförtroende
min verklighet är det mina ögon ser,
och de ser en ledsen flicka, som
inte är glad för någonting, hon är elak
mot sin mor och familj, hon kräver att
alla pengar och saker ska gå till henne,
men ändå blir hon inte nöjd, hon vill
ha något mer, något som hon inte hittar
någonstans.
det är självförtroende och det kan man
inte köpa, eller?
kanske kan man det?
förändra
jag känner mig tom.
tom på känslor, tom på allt.
jag känner ingenting.
allt jag kan göra är att hoppas,
hoppas på att tiden kommer
att förändra det, så att
jag känner igen, och blir hel,
så jag inte känner mig tom.
tiden kan inte förändra allt,
jag måste förändra mig själv också,
nu.
dom andra
Men som tur äre bättre idag! mycket bättre!
Så bra att jag ska dra mig med till domen med Amina min älskade vän.
Tänkte ladda upp min "just nu" favoritlåt.
Here you go!
Time to let you go?
Tiden är inne att låta dig gå?
Att jag ska glömma allt?
Ska jag låtsas som om inget har hänt?
Som att det ingenting betydde?
Är de det du vill?
Det vi hade, trodde jag skulle bli långvarigt.
Helt oväntat kom du och berättade.
Du hade en annan.
En annan...
En annan...
Som inte var mig,
Jag kände och känner mig liten
och obetydlig.
Det som att det vi hade, har ni det nu?
Det känns inte bra.
Jag är inte lycklig.
Hejdå.
Fantasi
Jag drömmer mig dagligen bort, i mitt fantasiland, där jag svävar
på rosa moln och allt är bra.
Allt och alla är lyckliga, ingenting är fel, ingenting är okärlekslöst.
Där jag älskar dig och du älskar mig.
Inga problem kommer emellan relationen.
Tyvärr är det inte så i verkligheten, ingenting är som jag vill,
allt förstörs, jag försöker och försöker lite till, men ingenting
repareras, allt bara splittras.
Detta är mina dagliga tankar, jag är sönder, jag drömmer mig bort,
även om det inte är bra för mig.
Men Du tar över mitt hjärta och sågar isönder det.
Jag kan riktigt känna hur det sågas, och bit för bit faller av.
Mitt hjärta ser inte ut som ett hjärta längre, det är inte ens rött.
Det är svart, svart som askan, svart som natten, det är utspritt
som stjärnorna, det orkar inte hålla ihop längre.
Bara du kunde förstå, det gör ondare att du inte förstår mina känslor
än att mitt hjärta sågas, millimeter för millimeter.
Ont, var ordet som beskriver min känsla, kärlek är det som inte finns längre.
Vem vet vad kärlek är egentligen?
Jag vet inte vad det är i alla fall, inte just nu.
Det är därför jag drömmer mig bort och hoppar runt på rosa fluffiga moln
och låssas att jag mår bra och att allt är bra,
att ingenting är fel.
Silver blir till Guld?
Allt går runt & runt, hela tiden. Allt upprepas. Allt kommer tillbaka.
Ingenting förändras, ingenting förnyas. Bara samma sak hela tiden.
Förvirrad är jag, förstår varken ut eller in, in och ut.
Det känns som att jag är tvåa på allt, att jag är silver och alla andra är guld.
Jag har ingenting eget, som gör mig speciell. Jag hade det. Men det är borta.
Är det lönt att fejka för att få guld? Är det lönt att förstöra för att få guld?
Jag tycker det inte, men vissa tycks tro det. Vissa tror att man kan föstöra vad som helst för att få det
man själv vill ha. Det är fel, enligt mig är det fel.
Lika fel som våld. Våld är hemskt, våld är fel, mycket fel.
Önskar alla kunde se på det på det sättet.
Men alla ser på saker olika, så som vissa ser saker ifrån den negativa sidan,
medans vissa ifrån den positiva.
Det är ett val man gör.
Eller är det? Är det kanske någon som bestämt när man föds att.. du är negativ. Du är positiv.
Eller är det ett val? Jag försöker alltid att se det ifrån den positiva sidan, men ibland
tar de negativa tankarna över.
Likadant med att om man vill vara guld och man är silver, kanske ens vilja tar över
och man göra allt, även sånt som man egentligen vet är fel för att få det.
Men om man är silver, kommer man alltid att vara silver då?
Kommer allt upprepas?
Kommer ingenting förändras?
Allt går bara runt & runt,
allt kommer
tillbaka.
Svåra val
Hund eller katt?
Hundar kan ju bli vakthundar & skydda en.
Medan katter är självständiga.
Vilket är viktigast?
Att de kan skydda en eller att man ger
varandra eget utrymme?
Jag tycker valet är svårt.
Jag ligger och tänker på vilket som skulle varit bäst.
Fast jag tror ändå att det är viktigare
att ge varandra utrymme.
Så man inte känner sig strypt.
Men hundar tycker jag ändå är på något sätt
sötare. De ser ju helt olika ut, så det är
såklart svårt att avgöra, men på något
sätt så tycker jag det.
Katter är gulliga och charmiga på sitt sätt.
De är så mysiga.
Ett svårt val alltså,
Det är inget val man kan
göra över en natt. Tänk över det noga.
Katt eller hund?
Är du lycklig nu?
Jag känner mig krossad.
Jag känner mig värdelös.
Jag känner mig obehövd.
Jag känner mig osynlig,
Allt detta bara för dig,
för att du gör som du gör.
Är du lycklig nu?
Jag såg en framtid mellan oss,
jag såg våra barn växa upp lyckligt.
Jag såg oss vid altaret.
Jag kunde föreställa mig våran vardag.
Våra konflikter, våra kärleksfulla stunder.
Våra utflyckter, vårat kärleksfulla liv.
Just nu känner jag mig nedbryten.
Du har brytit ned mig bit, för bit.
Om du ville såra mig, har du lyckats bra.
Bara så du vet, det pratas om dig i mina kretsar,
jag pratar om dig.
Jag vill komma över dig.
Jag ska komma över dig.
Jag ska göra vad som behövs
för att Jag ska bli lycklig!
